Mami Fiona

Idag har jag haft en hemsk dag.

Den började bra, med möte med chefen. Sen gick jag till jobbet och hälsade på en arbetskollega.
Sen var det dags att ta sig hem och jag började känna mig orolig i kroppen.
Hjärtat bultade hårt, kändes som någon satt på mitt bröst och jag kände hur paniken växte.
Paniken blev bara värre när jag insåg att jag inte kunde gå hem till någon eftersom alla jobbade.
Katastroftankar som att jag skulle dö på stört och att någon skulle kidnappa My dök upp samtidigt som jag försökte andas normalt. Ringde Gro i panik och berättade att jag höll på att dö. Hon försökte lugna mig. Ringde Peter och frågade vad fan jag skulle ta mig till, fick ingen luft och kände hur benen vek sig.
Kom sen på att Peters pappa jobbar i krokarna så jag ringde honom och frågade honom med gråten i halsen ifall han kunde ta My 5 minuter för jag måste sätta mig och lugna ner mig.
Fick en bamsekram av Göran och han försökte lugna ner mig så gott han kunde.
Gro fixade så att hennes kille kunde köra hem My och hennes psyko-morsa.
Väl hemma började det lugna sig. My somnade och jag la mig för att vila.
Sen har jag gråtit, gråtit & gråtit..

Vet inte riktigt vad som utlöste denna panikångestattack men jag misstänker att det beror på att jag stressar inombords med allt t.ex jobb, dagisplats, hemmet, ja allt! Även fast jag vet att jag egentligen inte kan göra mer än det jag gör/gjort. Sen har jag väl vissa krav på mig själv som är kanske onödigt höga. Vad vet jag.

Nu sitter jag här, med världens huvudvärk, kliande hals och ont i lungorna. Kanske börjar jag bli sjuk eller så är det kroppens sätt att visa att det är dags att chilla ner.

My somnade precis så nu tänker jag ta ett varmt bad, äta middag, kolla på Big brother sen sova.